Min blogg om livet i USA

Igår så var det exakt en månad sedan jag lämnade Sverige och flyttade hit till Thousand Oaks i Kalifornien, och det har utan tvekan varit en av de mest annorlunda måndaderna i mitt liv. Jag har fått uppleva ett helt nytt land och tagit del av en väldigt annorlunda kultur från hur vi har det i Sverige, jag har träffat massa nya människor från hela världen och jag har fått sett massa häftiga platser och saker; Jag har ätit massvis med god (och onyttig) mat, redan fått färg, gjort shoppingfynd och lärt mig lite franska på nytt. Jag har helt enkelt hunnit med så offantlig mycket under denna första månaden och det ska bli spännande att se vad som väntar resten av tiden.

 

Något av det absolut bästa som har hänt denna månaden är hur min engelska har förbättrats avsevärt. Det flyter på som rinnande vatten när jag pratar och jag behöver inte ens tänka på att jag ska prata engelska, det bara kommer. Detta leder ibland till att när jag och min norska vän Vegard pratar så svarar jag automatisk på engelska (om jag inte är uppmärksam) trots att vi alltid pratar norska och svenska ihop. Konstigt men samtidigt kul!  

 

Jag är också väldigt nöjd över mitt val av skola så här långt. Det är verkligen superfint här, allt känns lyxigt och det märks att mycket av alla pengar som skolan drar in i avgifter går till att göra skolområdet så bra som möjligt. Jag är fortfarande väldigt skeptisk till hur själva plugget fungerar med alla läxor och annat trams, men bortsett från det kan jag inte klaga.

 

Samtidigt som allt detta så finns det ju också en annan sida av myntet och bokstavligt talat en annan sida av jordklotet, nämligen Sverige och allt och alla som jag saknar. Jag var inte särskillt berest innan jag kom hit och jag är inte van vid att vara borta från alla jag bryr mig om under så här lång tid. Att åka själv på denna resen har definitivt stärkt mig som person, men det har samtidigt varit jobbigt. Jag har flera gångar kännt mig väldigt ledsen och mest velat åka hem, och då är det ju tur att det finns Skype där jag alltid har haft någon att prata med när det har behövts. Jag har väl nu en månad in dock hittat någon typ av balansgång där jag varje dag kan njuta av allt jag får uppleva här och verkligen ta vara på alla stunder; men jag känner att när det väl är dags för mig att åka hem så kommer det bli precis lika kul. 

 

Med det sagt ser jag fram emot resten av tiden här, vilket kommer gå fort, då denna första månader bara har flygit iväg, även om jag vet att tiden verkar gå långsammare för er där hemma som saknar mig! Jag vill även ännu en gång tacka alla er som läser min blogg, det har varit fler än jag kunnat föreställa mig, och jag känner mig fortfarande inspirerad att skriva vidare. Är faktiskt imponerad över mig själv att jag skrivit varje dag, och jag hoppas kunna fortsätta bjuda er på en daglig blogg så länge som möjligt.